Att inte vilja byta en hydda mot något palats, att leende överse med ovanor och fel, kort sagt, självuppoffring utan minsta tvekan - det är kärlek.


Ja det är inte jag som skrivit detta men jag håller fullständigt med om det. Kärlek är ju inte bara mellan en man och en kvinna. Kärlek kan jag känna på många sätt. Det ordet innefattar massor för mej! Säkert gör det de för er också! Blir inte av med den sorgliga känsla som det ger att behöva förstå att människor därute gör allt i sin makt för att få kärlek och bekräftelse men i stället bara förnedrar sej själva och tillslut bara blir ännu olyckligare. Jag blir ledsen av att tänka på hur mycket många har att kämpa emot varje dag bara för att kunna överleva. Vilka tragiska situationer jag ser människor i dagligen. Att säga kämpa och försöka stötta någon som är drabbad av någon plågsam sjukdom som sakta förtär deras liv är så sorgligt! Men ändå så finns där fullt av underbara själar som gör vad de kan och som faktiskt gör skillnad i de drabbades vardag. Om man är färgad av det tänket som sägs i citatet ovan tror jag aldrig man kan aldrig såra en medmänniska, bara göra gott. Sån vill och försöker jag vara. Dagligen faller jag i fällor som gör mej långt ifrån sådan, men det gör mej inte till någon hycklare. Jag tar också gärna emot åsikter om min personlighet,mitt sätt att vara och bete mej. Men om det ska vara av någon betydelse det som sägs så måste det komma från en människa som på något sätt träffat mej och bildat sej en egen uppfattning om hur jag är. Hur skulle man annars kunna veta ett endast dugg?