Det var nog andra sommaren jag bodde i huset på Frihetsvägen. Det gamla huset var invändigt nerrivet och allt hade kört ihop sej! Barnen var små. Eddi ca ett år gammal, Mimmi sju år och Jenny tio. Jag hade just börjat jobba efter föräldraledigheten och ekonomin var ganska ansträngd. På skolan där jag jobbade då dök plötsligt en ny slöjdlärare upp på ett vikariat. Eleven jag just då stöttade,en grabb i åttan skull ha slöjd en eftermiddag och jag skulle vara med honom. Det var första gången jag träffade Anders.Det mötet skulle följas av många glada stunder tillsammans. När det närmade sig sommarlov blev det klart med skolans ledning att fritidsgården skulle byggas om under sommarlovet och det var Anders som skulle stå för snickrandet och jag som jobbade påfritidsgården skulle ha ideérna. Med oss hade vi våra kamratstödjare. Vi målade opch snickrade och skrattade oss igenom hela arbetet. När det hela var klart frågade jag Anders om han kunde tänka sig att snickra hemma hos mej och hjälpa mej att färdigställa kök och toalett bl a. Som den hjälpsamma människa han var så tackade han ja mot en relativt låg betalning. Jag fick även äran att träffa hans bror som ibland var hantlangare. Oftast jobbade Anders själv. Jag brukar beskriva honom som effektiv,envis och råseg.När jobbet var klart så förblev vi vänner. Ofta träffades vi ute på hojklubben Tramps som håller till strax utanför Västerås. Där var han en poppis festfixare och glad vän och medlem. Imorgon är det många därifrån som kommer att följa honom vidare. Anders berättade för mig att han var sjuk,men kämpade i tysthet för sitt liv. Tillslut orkade han inte längre och lämnade oss. Jag kan bara tacka igen för all hjälp och för god kamratskap.